ninnasplats.blogg.se

Kunde inte vara gladare för det! Känner inget sug över huvud taget längre! Helt borta! Som jag har kämpat alla år för att komma hit! Ett tag struntade jag i det helt, vilket var det dummaste jag kunde göra, det gjorde ju bara att jag kom längre ner i träsket och mådde ännu sämre.

 

Nu ska jag vara väldigt noga med att tillägga. Att bli av med sockerberoendet var inte bara för att gå ner i vikt, sen att det är en "biverkan" av det är ju bara trevligt.  Men med sockret jag tryckte i mig i form av godis, snacks, fika, glass, läsk, kom ju även humörsvängningarna. Det var INTE trevligt. Jag var inte trevlig att ha att göra med.

Så för att må bättre psykiskt var jag tvungen att bli av med beroendet, min hjärnas inneboende. Känns mycket skönt att ha kastat ut "hen" ur huvet.

 

 

Innan tänkte jag alltid att jag unnade mig det goda fikat eller den där chokladen. Så dumt. Det funkar ju inte alls. Idag är mitt lyx popcorn och lite nötter, och jag är väldigt nöjd med det. Bara det är liksom stort....för att vara jag.

 

Kan inte påstå att det har varit lätt att komma dit jag är idag, men det har varit värt all kämpan. Allt borttvingande av begär och sug efter socker.

Mycket av min motivation har jag fått av att titta på kläder jag vill ha. Och längtan av att sitta i en stol på bio utan att nästan vara för bred för den. Jag kände mig jättedum.

Vill slippa ångesten när man måste köpa nya byxor...och PROVA dom. Visst, nu har de ändrat på storlekarna. Helt sjukt. En 48 ska väl alltid vara en 48. Men nä....ibland är en 48 istället en 54 i en annan affär. Och där kom ångesten.

 

 

 

Visst, nu var ju inte målet att enbart gå ner i vikt. Utan det största målet är, har varit hela tiden, att mår bra. Jag tror inte att man mår bättre psykiskt av att bara gå ner i vikt. Kanske man gör det till en början, men sen kommer allt tillbaka som gjorde att du hamnade i beroendet från början. Man måste förstå. Förstå varför man sitter i den sitsen man sitter i och bearbeta det. I mitt fall var det mobbingen som fick mig att börja (jag var 11 år när jag började smygäta) och sen i vuxen ålder var det självömkan som fick mig att fortsätta.

Idag mår jag bra. OM jag skulle få dessa negativa tankar igen (tror inte de försvinner helt, bara att jag lärt mig att hantera det på ett annat vis), då gäller det att analysera känslorna. Bearbeta känslorna. 

 

 

 

Så.... idag för att må som bäst på alla plan unnade jag mig mysfrukost med tända ljus. Jag har gosat med grannungarna och varit och fikat med en av de bästa/galnaste jag känner. Har unnat mig ett otroligt snyggt läppstift (har det på bilden ovanför här) och sen haft mys med dottern. :) Haft en underbar dag med andra ord!

 

 

Vad ni än kämpar för - ge inte upp! Det är sån härlig känsla när man känner att det går åt rätt håll! <3

 

Puss och kram på er!

 

Kommentera och gilla gärna!