ninnasplats.blogg.se

Från att jag var sex år har jag fått höra att jag var tjock, fet osv... Ända till vuxen ålder. Fått höra "ska du verkligen äta det där" "ska du verkligen ta en portion till" Detta från vänner, skolkamrater, partners och ibland även familj. Till slut tror man på det. Varje gång jag såg mig i spegeln såg jag den där fula tjocka personen.

 

När jag blev utsatt för otrohet var jag säker på att det var mitt fel. Självklart var det nåt fel på mig som inte dög i deras ögon. Inte kunde jag se att det var de som var skadade. Jag tillät mig själv att bli dåligt behandlad, bli körd med och lurad. Klart de kunde behandla mig som skit, jag trodde att jag inte var värd bättre.

 

Jag hade så otroligt låg självkänsla, inte något värde alls. Varje gång någon påpekade något var jag och köpte den där godispåsen på nåt kilo och den enormt stora påsen med ostbågar. Och cola med förstås. Kände mig ju redan värdelös så varför inte misshandla mig lite till.

I min väska låg det alltid godis. I mina gömmor låg det alltid godis. Jag skämdes så mycket när jag åt. Det pågick så länge denna livsstilen. Ett under att jag inte väger mer än vad jag gör. Började smygäta när jag var elva år och höll på till jaaa... några månader sen. Men sen fick det blir stop. Tankar som -vad håller jag på med. kom upp i huvet. Varför fortsätter du misshandla dig själv. inte ska jag låta mig tryckas ner av nån.

 

Jag har sen länge slängt min offerkofta. Jaa, jag var utsatt för mobbing. Jaa, jag tyckte synd om mig själv. Men samtidigt är jag stolt över mitt inre barn som kunde stå emot grupptryck och säga nej. Jag var inte rädd att bli utesluten av nån, var ju det hela tiden ändå.

 

Idag är jag en helt annan tjej. Idag är jag stark. MEN vad jag har fått jobba för att komma hit där jag är idag. Har underbara vänner som lyft mig och fått mig att förstå att jag också betyder mycket och att även jag har rätt till mina åsikter. Det är inte fel på mina åsikter även om de inte tycker detsamma.

 

Jag arbetar fortfarande mycket med mig själv. Men idag inser jag att den enda som kan få mig att må bäst är jag själv i första hand. Det är ingen annans ansvar att se till att jag är lycklig och mår bra.

 

Jag är värd lycka. Jag är värd kärlek. Jag är värd att må bra! Det är DU med...så varför inte börja nu..?

 

Varför skriver jag detta.....? KANSKE finns det nån som behöver se att man kan komma ur ett destruktivt beteende...